Mytomspunna män sådde sina frön i deltat. Skördandet har pågått i ett sekel nu. USA:s kongress har utnämnt 2003 till Year of the Blues. Firandet hängs upp på en händelse i den amerikanska Södern. En dag 1903 står kompositören W C Handy i staden Tutwiler, Mississippi, och väntar på ett tåg. På perrongen spelar en svart man gitarr och sjunger. Med en kniv som glider över strängarna drar han fram blå toner. "- Den konstigaste musik jag någonsin hört", sade Handy senare. De kommande årtiondena dokumenterar och populariserar han denna musik utanför den rurala svarta kulturen. 1926 ger han ut en klassisk antologi och förklarar sångernas ursprung. Handy skrev musikhistoria och självbiografin fick heta "Father of the Blues".

Tidig gitarrgud

I deltat mellan floderna Mississippi och Yazoo korsbefruktades slavarnas västafrikanska musikarv med plantagens arbetssånger. Folk- och countrymusik tillstötte och i slutet av 1800-talet tog bluesens struktur form. Charley Patton ( 1887-1934 ) blev deltabluesens första stora stjärna. Som pojke sög han upp allt som hördes runt omkring och i unga tonår fick han en gitarr i händerna. Han spelade på plantagefester och i ruffiga värdshus, juke joints. En tunn figur med en röst stor som ett bomullsfält - omgärdat av taggtråd. Patton sjöng om egna och andras erfarenheter, ofta reflektioner över fattiga svartas vedermödor. Till detta ett flöde av rytmer och motrytmer från gitarr och fotstamp. Hans show var beryktad. Gitarrakrobatiken föregick Jimi Hendrix med ett halvt sekel. En upphetsad publik åt ur hans hand.

Djävulska toner

Först 1929 spelade Patton in. Han fick med sig kollegan Son House till mikrofonen. En viktig grundsten för jazz, rhythm and blues, rock’n’roll, soul och hip-hop var lagd. Son House ( 1902-1988 ) föddes strax utanför Clarksdale, deltabluesens Mekka. Han började med gospelsång och blev tidigt baptistpredikant - med smak för show och hembränd whisky. Efter att ha avtjänat två år i ökända fängelset Parchman Farm för dråp, tog han sin gitarr och hängav sig helt åt det baptistkyrkan kallade "djävulens musik". Under 1930-talet fortsatte han att spela med Patton, Willie Brown och andra deltainnovatörer. I början av 1940-talet bandade folkloristen Alan Lomax honom. Sedan försvann House från scenen, men gjorde comeback under 1960-talets bluesrenässans. Längst fram på Pattons och Houses spelningar satt ofta en kille och tittade storögt. Han kom att bli den mest mytomspunne av dem alla. Enligt legenden hade Robert Johnson ( 1911-1938 ) ingen musiktalang, men ett möte med Hin Håle ändrade på den saken. Johnson sålde sin själ mot gåvan att kunna spela, sjunga och skriva blues som ingen annan. Han reste som besatt i och utanför deltat. Bluesen - född ur förtvivlan men med förmåga att få människor att må bättre - höll hans demoner i schack. Slutet kom fort ändå. Han lade an på en kvinna vars man hällde gift i Johnsons whisky, sägs det. "Love in vain" var en av de 29 låtar han lämnade efter sig, inspelade 1936-37.

Arvet lever

Arvet från dessa soloartister lever ännu. Ett exempel: Patton gav gitarrtips till den blivande deltaikonen Bukka White ( 1906-1977 ) som i sin tur lärde upp kusinen BB King, färsk Polarprisvinnare och den siste av de riktigt stora bluesmännen som ännu lever ( född 1925 ). Depressionen slog hårt i Södern och ledde till omfattande migration. Under resans gång norrut utvecklades en mängd bluesstilar. I Chicago och Detroit elektrifierade deltasönerna Muddy Waters ( 1915-1983 ) respektive John Lee Hooker ( 1917-2001 ) sina gitarrer och bluesen fick en mer aggressiv ton. När åldrande bluesmän turnerade i Storbritannien på 1960-talet fortsatte de bara sådden. För unga musiker som Mick Jagger, Keith Richards, Eric Burdon, Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page tog livet en ny vändning. Legendarernas skuggor faller långt in i vår tid, bortom Stones och Zeppelin. Jack White, frontfigur i The White Stripes, räknar upp just Johnson, House och Patton som husgudar. "- Den amerikanska Södern borde förklaras heligt land för alla. Allting som är värt någonting kommer därifrån", sade White till musiktidningen Sonic tidigare i år.

Eller som Chicagoprofilen och basisten Willie Dixon ( 1915-1992 ) uttryckte saken: "- The Blues are the roots, everything else is the fruits."